Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 9 : Krakow

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

I detta kapitel märks den egendomliga uppgiften om Maidels avdelning, se sidan 254. Märklig är också den totala kronologiska förvirring som råder i avseende på Stenbocks förmenta företag mot staden Zamoisc på sidan 251. Enligt de uppgifter som ges tycks det hela utspelas i augusti 1702, alltså då armén befann sig i närheten av Krakow, Fram Krakow till Zamoisc är det dock fågelvägen närmare 25 mil och Stenbocks expedition till trakten av Zamoisc gick av stapeln först i januari 1703. En större fadäs finns på sidan 253, där Brunner låtit lura sig av en svensk kansliprodukt.

En både lustig och betecknande uppgift finns på sidan 254, där den nyanlände Gyllenstierna får instruktioner. Avsnittet är hämtat ur Karl XII:s levnad där Frans G. Bengtsson på ett ställe har sammanställt uppgifter från varierande tidpunkter. Brunner har inte funderat över detta utan lånar raskt in hela rasket och förlägger det till augusti 1702.

En uppgift som av allt att döma är en fullt avsiktlig förvanskning inleder kapitlet, Brunner antyder att Krakows fall följdes av ett flera dagar långt plundrande under vilket de svenska trupperna tydligen ska ha gjort sig skyldiga till massvåldtäkter. Några spår av något dylikt har jag inte kunnat finna och som Krakow direkt ställdes under kontribution ter sig detta som oerhört osannolikt. Ohejdad plundring skulle givetvis försvåra möjligheten att få ut kontributionen och våldtäkt var belagt med dödsstraff enligt krigsartiklarna. Också de citerade breven till Stenbock är kraftigt förvanskade genom att smärre fragment plockats ur längre skrivelser och framför allt genom att Brunner totalt ändrat tonen i korrespondensen genom att få det att framstå som om Stenbock skulle "tuktas", se sidan 251. I själva verket är Karl XII:s brev till Stenbock under den här perioden de mest familjära han har skrivit till någon icke-familjemedlem. Uttryck "Måns Lurifax", "Mons pani-Lurifacos", "H:r Lurifax" hittar man minsann inte något motstycke till i brev till någon av de andra generalerna.

 

Genomgången

 

Sidan 249: Kungen ryter på franska och tyska.

Det här är också intressant och exempel på något som förekommer här och var i boken - Brunner ställs inför två olika källuppgifter och väljer då båda. Frans G. Bengtsson nämner att Adlerfelt anger den franska varianten (i så fall i Histoire militaire eller Wahrhaffter Entwurf, i svenska upplagan av hans berättelse sägs inte något om detta) och Wisocki-Hochmuth den tyska. En del talar nog för att den senares variant är den riktiga, Karl XII var ju omvittnat motvillig mot att tala franska och det tyska uttrycket är också mindre förfinat - om man så säger.

Sidan 250: Trupperna plundrar Krakow i några dagar, hela familjer vandrar ned till stranden för att dränka sig.

Lär vara helt påhittat, för att styrka tesen. Plundring var inget effektivt sätt att pressa ut pengar på. Josias Cederhielm berättar i sin dagbok att staden sattes under kontribution, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 452 f. Antydandet av att det skulle ha förekommit någon slags våldtäktsorgie torde också helt sakna motsvarighet i någon källa.

Sidan 250: Stenbock pratar franska vid taffeln. 

Citatet är i själva verket ur ett brev till hustrun av den 2/8 1702, se Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna, del 1, s. 210.  

Sidan 251: Stenbock är fräck nog att skriva till kungens syster.  

Stenbock ber i ett brev av den 1/10 1702 hustrun att försöka påverka hertiginnan till att skriva till Karl XII, något hon också gjorde. Detta var alltså senare på hösten.  

Sidan 251: Stenbock ska tvingas att doppa händerna i blod. Citerat brev. 

Det är inte alldeles lätt att se vilket av kungens brev detta handlar om, men sannolikt är det det som har nr 202 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Detta brev omnämner att staden "Samos", d.v.s. Zamoisc, inte har velat kapitulera. Första försöket att uppfordra staden ägde rum den 31 januari 1703 och Stenbock meddelade detta i ett brev av den 3/2. Kungens svarsbrev torde vara daterat den 8/2, då det däri nämns att prinsen av Gotha förväntas till lägret, se vidare Karolinska krigares dagböcker XII, s. 78, 155 m.fl. ställen.  

Ett kraftigt hopp i kronologin alltså. 

Sidan 251: Stenbock råkar bränna upp några bönder. 

Det brevet är lättare att identifiera, det återfinns på s. 141 f. i Karolinska krigares dagböcker XII och är daterat 11/12 1702. Det hela rör alltså inte alls Zamoisc, utan byar i trakten av Rzeszow, knappt 10 mil söder om Sandomierz.  

Ett tillbakahopp i kronologin, med andra ord.  

Sidan 251: Kungen tuktar Stenbock med sitt svar.  

Detta brev har nr 195 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref och är daterat 26/11 1702.  

Här har då det intressanta inträffat att korrespondensen mellan Karl XII, som består av många och ibland långa brev, har reducerats till tre fragment. Ännu intressantare är att breven kommer i rakt omvänd ordning jämfört med verkligheten.  

Sidan 251: Valakerna var ett lätt rytteri av mordiska slaver.  

Att de överföll furagerarna är hämtat från Adlerfelt, slaverna har nog Brunner stått för själv. Att dessa valaker skulle vara "latintalande" låter en smula egendomligt. I Veniamin Ciobanus Charles XII et les Roumains görs förvisso gällande att valakerna kom från Rumänien, men inte ens det skulle göra dem latintalande.

Sidan 251: En transport av 300 sjuka nedgörs till sista man.  

Detta är en incident från 16 mars 1703, se Kaggs dagbok. Den ägde rum i närheten av Lublin, alltså mycket långt från Krakow.  

Sidan 252: Dessa dagar, i början av augusti 1702.  

Hmm, här har det precis varit mars 1703, november och december 1702 och februari 1703... 

Sidan 252: Den fräcke Lipski, som kungen hört skrodera i Grodno, huggs ned vid ett internt polskt gräl under riksdagen i Sendomir.

Fast nu var det ju inte i Grodno som Lipski hade "skroderat" utan i Dlugovice, se sid. 231. Formuleringarna andas Fryxell.

Brunner (2005), s. 252 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 207
"Dessa dagar, som var tidig augusti 1702, sammankallades i hast riksdagen i Sendomir men det blev ingen riksdag, bara trätor och vilda slagsmål. "De blefvo af August ånyo sammankallade till en riksdag i Sendomir. Man såg der de vanliga företeelserna, tvister, vilda trätor och slagsmål;
Polackernas fräcke ordförande Lipski, som jag hört skrodera i mitt tält i Grodno, angreps med så svåra sabelhugg att han avled och detta för att han ansågs vara köpt av August, alltså en förrädare av republiken. ända derhän, att en bland de förnämsta herrarne, ofvannämnde Lipski, blef midt i församlingen af sitt motparti våldsamt angripen med så många och svåra sabelhugg, att han kort derefter afled; detta derföre, att han ansågs vara en vän af konung August och, mente man, alltså en förrädare mot republiken.
  Senare häfdatecknare påstå dock, att han menat ärligt med sitt fosterland.
I Sendomir uppmanade August omigen sitt folk att fördriva svenska konungen, att skydda sitt land och sin frihet." På denna riksdag uppmanade August sitt folk omigen att med vapen i hand fördrifva svenskarna och skydda sitt land och sin frihet..."

Sidan 252: Zinzendorf har väntat på en stol i en månad.  

Zinzendorf ankom till armén 6/7 1702. Någon audiens beviljades inte, detta var dagarna före Kliszów. Istället uppmanades han att hålla sig utanför arméns område till dess att en sådan kunde beviljas. Detta skedde den 14 augusti i Krakow.  

Till detta ska då läggas att i januari 1702 hade kejsaren och August i Warszawa slutit en allians, vilken bland annat innebar att kejsaren skulle bistå August med 8 000 man om denne blev anfallen. Vidare ingick en paragraf om att kejsaren och sjömakterna skulle arbeta på en fred som innefattade såväl August som Peter. Innehållet i avtalet var synbarligen bekant för Karl XII i början av juni och han blev naturligtvis mindre nöjd med kejsarens ställningstagande, även om det försäkrades att den militära hjälpen inte kom ifråga under kriget med Sverige. För mera om detta se Rosen del 2:1, s. 22 ff.  

Sidan 252: Zinzendorf överlämnar Augusts förslag. Innefattar långtgående eftergifter. Kungen blir vred över tramset. 

Nja, så såg inte Augusts förslag ut. I själva verket innehöll hans brev ett erbjudande om att återföra de sachsiska trupperna till hemlandet och att uppfylla alla rimliga villkor som inte kunde skada republiken samt ett önskemål om ett personligt sammanträffande. Det kan i sammanhanget ha sitt intresse att notera att Rehnsköld synes ha delat Karl XII:s uppfattning om Augusts opålitlighet, se Jonasson s. 85.  

När det gäller det konkreta förslag som här relateras, d.v.s. att August skulle avstå Sachsen åt sin son, överlämna Kurland åt Sverige, betala 6 miljoner i krigsskadestånd, förklara krig mot Ryssland och återinsätta bröderna Sapieha i deras ämbeten etc. så har Brunner låtit lura sig av en mycket gammal anka. Uppgiften kommer egentligen från Nordberg, som hävdar att kardinalen erbjudit dylika villkor under förhandlingarna i Warszawa.  

Adelsköld antar att detta var ett erbjudande som August stod bakom och som nu efter Krakows fall upprepades. I själva verket är det så att det här förslaget är en blandning av kardinalprimasens egna synpunkter och det svenska fältkansliets funderingar. F. F. Carlson uppfattade på sin tid Nordbergs uppgifter som riktiga, till och med Harald Hjärne tycks ha funnit dem plausibla, se Jonasson s. 92-93. 

Som Brunner av allt att döma använt ett par av Jonassons arbeten så är det inte alls omöjligt att han faktiskt sett dennes analys, men valt att behålla den gamla myten eftersom den passade hans tes betydligt bättre. 

Brunner (2005), s. 252 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 209
"På en stol med baldakin utanför mitt tält hade jag i en månads tid låtit Österrikes sändebud Zinzendorf vänta på företräde. När det nu beviljades honom kunde han inget mer säga än att August uppdragit åt honom att underhandla om förlikning. Det var gamla nyheter. August hade hunnit ändra sig. ""Men Karl blef missnöjd och befallde Zinzendorff lemna hären och i Krakau afbida den stund, då konungen finge tid att gifva honom företräde. Detta skedde först efter fyra, några säga sex, veckors dröjsmål. När det ändtligen beviljades, framställde Zinzendorff huru August uppdragit honom att på för Sverge billiga villkor underhandla om förlikning
Vad fanns då mer att anföra i frågan?

Medan jag stum av vrede sönderhögg Zinzendorfs baldakin och sedan hans stol sökte Piper i ödmjuk ton läsa högt ur mig ur förlikningsbrevet: August lovade att genast åt sin äldste son avträda kurfurstendömet Sachsen, ge Sverige hela Kurland, betala 6 miljoner i krigskostnad, förklara krig mot Ryssland, återinsätta Sapieherna i dessas gods och ämbeten, med mera trams.

Jag höjde huggvärjan mot Piper, svarade med en knappt hörbar väsning att jag inte ville veta av någon fred. Inte så länge August satt kvar på polska tronen. Piper gick ner på knä. Läpparna darrade då han efter lång tystnad mumlade fram att det vore kristet att förlåta en botfärdig syndare.

Karls svar talade väl också om fredskärlek m.m.; men ville likväl icke veta af någon fred, så länge August sutte på polska tronen. Innehållet af Augusts ofvannämnde villkor känna vi icke säkert; men ungefär vid denna tid har Radziejowski, ovisst om å egna eller Augusts vägnar, framställt följande förslag. August skulle: 1:o genast åt sin son afträda kurfurstendömet Sachsen; 2:o åt Sverge skaffa besittning af Kurland och betala sex millioner i krigskostnad; 3:o sjelf jemnte polska republiken nästa vår förklara krig mot Ryssland; 4:o ånyo besvärja polska folkets fri- och rättigheter, och 5:o återinsätta Sapieherna i dessas gods och ämbeten; och 6:o bortskicka alla sachsiska rådgifvare och troppar o.s.v.
Jag gick runt honom i varv på varv och påminde honom om vad August yttrat i Sendomir. Svaret kunde bara bli ett: Jag förband mig som förut att med yttersta makt, med blod och liv bekämpa August samt var och en som tog hans parti." Också denna framställning lärer hafva varit gjord i ödmjuka ordalag. Karl svarade med att upprepa de vanliga skälen om Augusts opålitlighet m.m. Man berättar ock, att ju ödmjukare August blef, desto mer växte Karl den tolftes ovilja och förakt. August skall en gång hafva till och med erbjudit sig att utlemna sin trogne anhängare Oginsky, hvilken var den, som i Lithauen först öppnade striden mot svenskarna; men att Karl skall hafva blifvit i högsta grad uppretad öfver nedrigheten af ett sådant anbud."

Här ser man hur Fryxells redogörelse ligger under alltsammans, se till exempel "återinsätta Sapieherna i dessas gods och ämbeten", en formulering som finns hos både Brunner och Fryxell. Minst lika betecknande är skillnaderna, alla pekande i samma riktning. Hos Fryxell bemöter Karl XII anbudet vänligt, men klart avböjande. Hos Brunner får han däremot ett vredesutbrott och hugger sönder en stol och en baldakin. Medan Fryxell låter sändebudet vänta i Krakow låter Brunner honom sitta utanför kungens tält i en månad. Jag kan inte undvika att beteckna Brunners bearbetning som rent barnslig, den är ju så otroligt genomskinlig. Fryxell duger bra så länge det handlar om att redovisa vissa sakuppgifter, till och med hans formuleringar duger - men så snart Fryxell låter Karl XII framstå som sansad (om än envis) är Brunner framme med suddgummit.

Sidan 252-253: Hermelin och hans skickliga penna.

Brunner (2005), s. 252 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 209
"Medan dessa dagar regnen tilltog i Krakow gav jag Olof Hermelin i uppdrag att författa smygskrifter att hastigt kringspridas bland polackerna. I dessa påpekades att konung August brutit sina försäkringar. Därför kunde också polackerna bryta sin trohetsed. Konungen av Sverige ville ej ta deras land, blott trygga sina besittningar. Hermelins snille och skickliga penna skulle göra dessa smygskrifter mycket lästa. "Nu hade konung August brutit sina försäkringar, derföre kunde också polackerne bryta sin trohetsed. Konungen i Sverge ville icke göra något intrång i deras valfrihet; ej heller sjelf taga någon ting från deras land, utan blott trygga Sverges besittningar och polska folkets fri- och rättigheter, m.m. I samma anda författades och kringsspriddes några smygskrifter, för det mesta af Olof Hermelin, hvars snille, fyndighet och skickliga penna gjorde dem mycket lästa.
Det gav mig också skäl att dröja kvar i landet, besätta det och låta min armé leva på polackernas bekostnad." Också lyckades det Karl att på detta sätt hålla polackerna i ett ständigt vacklande mellan krig och fred; så han sjelf å ena sidan icke oroades af några deras större troppsamlingar; och å andra sidan hade i åtskilliga deras smärre ströftåg ett slags skäl, för att besätta deras land och lefva på deras bekostnad.

Torrare, kortare och omstuvat - men i grunden samma text.

Sidan 253: Det beslutas att armén måste leva på polackernas bekostnad.

Brunner (2005), s. 253 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 219
"Från Sverige kom klagomål över nöd och penningbrist. "Klagomål öfver nöd och penningebrist i Sverge ledde konungen på den tanken
Som lättnad för fäderneslandet beslöts därför att härens behov helt och hållet måste fyllas på polackernas bekostnad. att till lättnad för fäderneslandet fylla härens behof, så vidt möjligt var, på polackernas bekostnad.
  Han tyckte sig ock berättigad dertill, sedan dessa med åtta tusen man hade i besagde strid understödt August.
Penninggärderna mångdubblades, likaså de förråd av foder och livsmedel som utkrävdes." Penninggerderna blefvo derföre ökade, mångdubblade; liksom de förråd af foder och lifsmedel, som utkräfdes."

Sidan 253: Gyllenstierna anländer (18-19/8 1702) 

Med Gyllenstierna följde de 5 indelta infanteriregementen som nämns här samt Mellins pommerska. De kavalleriregementen som medföljde var Norra Skånska (Ridderheim), Bremiska (C. G. Horn) och Pommerska (Mellin). Till detta ska läggas Bremiska dragonregementet (Krassow), se v. Rosen, del I, s. 64.

Brunner har alltså bommat en smula. Men han har en god läromästare - Frans G. Bengtsson.

Sidan 254: Karl XII väntar generalmajor Maidel med Adelsfanan, Nylands kavalleri, Upplands tremänningsdragoner och Skånska stånddragonerna - totalt 25 000 man.  

4 regementen om totalt 25 000 man, det var sannerligen inte illa. Det som spökar här måste vara någon uppgift om svenska arméns styrka efter Maidels förväntade ankomst, förmodligen från Karl XII:s levnad. De regementen som Maidel medförde var Adelsfanan, Skånska stånddragonerna, 3 kompanier ur Livgardet, Kruses tremänningsregemente till häst och Nylands kavalleriregemente. Därtill kom en del rekryter samt en del tillfrisknade sårade och sjuka, se v. Rosen I, s. 79. Totalt torde det ha handlat om ca 6 000 man.  

Några "tremänningsdragoner" fanns det alltså heller inte.

Sidan 254: Gyllenstierna får upplysningsvis veta att knektarna ska passa sig för kåta fruntimmer, badning och annat rysligt.  

Just detta är onekligen en smula komiskt. Här har Brunner ställt samman uppgifter som Frans G. Bengtsson refererar på en och samma sida, just i detta sammanhang, ur flera olika källor. Badförbudet är från Coyets journal och de kåta fruntimren är ur ett av Stålhammars brev. Nu är det emellertid så att Stålhammar i det här läget befann sig i Kalmar, där han måhända inte hade samma problem. Sina bekymmer framförde han i själva verket i ett brev till hustrun av den 4/8 1705, se Karolinska krigares dagböcker VII, s. 99. Det är fängslande att fundera över vilka konsekvenser Frans G. Bengtsson poetiska sammansättning har medfört. Tänk om han istället hade lagt in ett avsnitt om olovlig äppelpallning och förbud mot nedskräpning.

Brunner (2005), s. 254 Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 273-274
"Jag lät honom upplysningsvis ta del av en skrivelse: Svåra sjukdomar hade inrotat sig i lägret i Krakow där var fjärde man hade blivit död i hetsig feber.

Uniformerna skulle hållas rena och snygga, men badning var strängeligen förbjudet. Påföljden var dubbelt gatlopp.

Det rådde förbud mot att dricka rått vatten direkt ur floden. Vattnet skulle först kokas. Därefter måste en kanna renande brännvin islås var tunna.

Många försatte sig även ur stridbart skick av fransosen varför manskapet varnas för de kåta fruntimren som i överflöd strök kring lägren."

"I regementsorderna, kopierade av Coyet, förständigas bussarna att hålla sig och sina uniformer rena och snygga, och tvättning uppmuntras; däremot förbjudes badning upprepade gånger, efter ankomsten till polskt område, vid påföljd av dubbelt gatlopp - ovisst om på grund av stor drunkningsrisk i okända vattendrag eller förmodad allmän hälsovådlighet -, och förtärandet av honung under marschen genom det birika Lithauen medför 10 par spön. Mera lättförståeligt är ett förbud mot att dricka 'rått vatten'; det skall - som en tillfällig åtgärd vid florerande sjuklighet - först kokas och därefter göras mer njutbart förmedelst islåendet av en kanna brännvin i varje tunna...."

"och Jon Stålhammar på Smålänningarna uppehåller sig stundom framdeles, i breven hem till sin fru, vid den allmänna goda hälsan i armén, 'så när som på dem' (en kanske ej alldeles oviktig reservation) ' som bära favörer' - fransoser, goutte militaire och annat trevligt - 'av det vackra kåta fruntimret som här till överflödighet finns."

 

Sidan 254: Härledningen sörjer inte hertigen, man förbannar honom för att han lockat in kungen i danska kriget.  

Nu var ju inte det kriget egentligen ett krig mot Danmark utan ett ingripande som garantimakt för fördraget i Altona. Det kriget tog dessutom slut mycket raskt.   

Brunner (2005), s. 254 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 213
"Hertigen sörjdes av ingen. Tvärtom lät härledningen mig förstå att man förbannade honom. Det var han som lockat mig i danska kriget. "Man förbannade hertigen av Holstein, som först lockat konungen i danska kriget..."

Sidan 254: Stenbock, Horn, Rehnsköld och Piper längtar efter ett slut på kriget.  

Piper är fullt möjligt, likaså Stenbock. Däremot förefaller Rehnskiöld ha stött kungen, se Jonasson s. 85. Horn var en försiktig herre, som säkert gärna ville ha fred, men nog undvek att yttra sig särskilt mycket i politiska frågor, se Grauers, S., Arvid Bernhard Horn, s. 43 f.  

Sidan 254: Thingvall håller fredspredikan och dör kort därpå.  

Thingwalls predikan nämns i Cederhielms dagbok för 31/8 1702. Thingwall dog i Sandomierz den 13 december 1702.  

Sidan 255: Hela hären längtar efter att få lämna Polen.

Brunner (2005), s. 254 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 213
"Dessa underrättelser harmade mina krigsmän. "Detta harmade krigsmännen,
Det harmade livländarna i mina led att deras vänner och bröder offrade sitt blod så ändamålslöst och mot en vida överlägsen fiende. att deras vänner och bröder skulle utsättas för en så svår och ojemn strid och offra sitt ädla blod på så ändamålslöst sätt; och ej minst, att detta skedde mot en fiende, som icke visste värdera hjältemodet, utan på det ohyggligaste sätt handterade de fångna svenskarna.
Jag förstod särskilt dessa livländska söner vars gods skövlades medan de sysslolöst tjänstgjorde i Krakow under min fana. En stor del af Lifflands sköflade gods tillhörde ock sådane slägter, hvilkas söner eller vänner tjenstgjorde under Karls fanor i närvarande polska krig."
  ...
Hela hären längtade efter att få lämna Polen och vända sig mot ryssarna. "Hela hären längtade efter att få lemna Polen och angripa ryssarna.
  Vid ett krigsråd blef denna önskan på generalernas vägnar framställd.
Min heder, mitt samvete, mitt rikes trygghet, mitt löfte inför Herren tillät mig dock inte att bifalla deras önskningar att erbjuda August underhandlingar." Men Karl svarade genast: min heder, mitt samvete och mitt rikes trygghet tillåta mig icke att bifalla era önskningar."

För sistnämnda citat anges ett franskt diplomatbrev från den 6 januari 1703 som källa. Vilken fransk diplomat det rör sig om anges inte, ej heller när detta krigsråd skulle ha ägt rum.

Sidan 255: Kungen drabbas av tvivel och är betänkt på att erbjuda tsaren fred och Patkul försoning. (5/9 1702) 

Detta är den s.k. affären Ketten, se Erdmann, Y., Der livländische Staatsmann Johan Reinhold von Patkul, s. 148 ff. I mitten av oktober 1702 skrev Ketten, prins Jabob Sobieskis biktfader, till en av Patkuls bekanta och ville efterhöra tsar Peters inställning till prinsarna Sobieski. Ketten antydde också att det nog skulle gå att ordna amnesti åt Patkul, förstås underförstått att denne ordnade fram ett positivt besked från tsaren. Patkul blev eld och lågor och ville gärna träffa Ketten. Ketten svarade att man hade erfarit att Patkul numera inte litade på August II och Karl XII hade därför instruerat Jakob Sobieski att framföra följande propå: Om Patkul kunde förmå tsaren till separatfred eller åtminstone till inställning av fientligheterna skulle Karl XII ge Patkul amnesti och dessutom visa honom särskild nåd. Patkul förklarade sig redo att sammanträffa med Ketten, han var inte opåverkad av vad han hört om ryssarnas framfart i Baltikum. Det kom också till en konferens i Wien mellan Ketten och Patkul, möjligen också med prins Jakob närvarande. Det hela rann dock ut i intet.  

Att Karl XII skulle ha haft något med saken att göra ter sig som utomordentligt osannolikt. Jakob Sobieski skrev 17/10 1702 ett brev till Piper där han fiskade i liknande vatten. Karl XII borde koncentrera sig på att avsätta August. Därför borde han sluta fred med tsaren och förbund med Preussen. Sedan borde han placera en vänligt sinnad herre på Polens tron, överväga ett giftermål med en österrikisk ärkehertiginna och göra sig till skiljedomare över krig och fred i Europa. För att locka tsaren skulle man kunna föreslå ett giftermål mellan dennes son och Sobieskis dotter. I sitt svar meddelade Piper bl.a. att några förhandlingar med tsaren inte var att tänka på, se Jonasson s. 141-142.  

Sidan 255-256: Krakow brinner, tusende människor bränns upp.

Såväl Adlerfelt som Cederhielm (Karolinska förbundets årsbok 1925, s. 90) är eniga om att det som brann var slottet. Cederhielm säger att 30 polacker krossades av en nedfallande mur. Wisocki-Hochmuth (Karolinska krigares dagböcker II, s. 171) nämner också branden i sin dagbok och berättar att 18 polacker och 2 katolska präster omkom. "Kröningsort" är Adlerfelts uttryck, något som måste ses mot bakgrund av att katedralen ligger i omedelbar anslutning till slottet.

Sidan 256: Republikens ambassadör Morstein anländer.

Detta är felaktigt. En beskickningssekreterare anlände förvisso den 19 september, men fick till svar den 23/9 att Karl XII först ville veta varför kronarmén uppträtt på Augusts sida vid Kliszów. Ville republiken ha fred borde den först ta avstånd från dem som stört freden. Morstein togs aldrig emot, se Jonasson, s. 91 ff.  

Sedan är det förstås betecknande att sändebudet heter "Morstein" här, men "Morsjtyn" på sidan 280. Det är inte lätt att hålla reda på personerna när man inte kan speciellt mycket om ämnet utan bara plockar uppgifter från olika håll. Ett annat ännu bättre exempel är detta:

sidan 394 "överste Karl Gustav Hård",

sidan 396 "riksrådet greve Hård",

sidan 454 "drabantlöjtnanten Karl Hård"

sidan 502 överste "Karl Gustav Hård",

sidan 536 "chefen för drabantkåren, Gustav Hård från Fogelås"

sidan 537 "Hans Excellens greve Hård"

Samme man hela tiden. Riksråd blev han f.ö. först 1727 - och greve 1731. Karl XII var uppenbarligen synsk.

Sidan 257: Karl XII låter först sig bäras in i staden, men där luktar det förfärligt av brända kroppar varför han bärs tillbaka till lägret. På tredje dagen bärs han till ett hus i förstaden.

Adlerfelt berättar att kungen bars till ett hus i förstaden redan samma dag som benbrottet (den 20 september). Där stannade han sedan till man lämnade staden den 2 oktober. Och som nämnts ovan var det endast delar av slottet som hade brunnit, inte själva staden Krakow.

Sidan 257: Det läses Martialis.

Brunner (2005), s. 257 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 217
"Över hela Europa berättades snart bekymrat om den unge nordiske hjälten som hejdats i sitt heliga krig. Man läste om mig verser på latin av Martialis. Emellertid spred ovänner ut lögnen att Hans Majestät Carolus Rex var alldeles död." "Emellertid fortfor blodet länge att flyta och öfver hela Europa berättades den unge nordiske hjeltens död, och man lämpade redan på honom Martialis vers..."

Sidan 257: Kungen låter som svar på fientlig propaganda utsprida att August är svag av kräftan och lider av franska sjukan.

Detta kommer från Jon Stålhammars brev av den 27 maj 1705, se Karolinska krigares dagböcker VIII, s. 97. Inte så relevant för hösten 1702.

Sidan 257: Karl XII bärs i en säng av 48 gardister.

Wisocki-Hochmuth säger att det var 32 som byttes om. Nils Frisk, Sperling och Kagg säger att det var 24 man som gjorde det. För detta, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 417.

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10